Stor saknad

Ibland händer saker som är svåra att förstå. Ett ungt liv som plötsligt och hastigt tar slut helt utan förvarning. Precis på väg ut genom dörren med familjen. Då slår olyckan utan förvarning till mitt framför ögonen på oss och barnen. Kattungen Simson (13 veckor gammal) springer/hoppar, halkar till, landar fel och slår huvudet på en kant och bryter nacken. Ögonblicklig hjärndöd. Högljudd chock, panik och gråt utbryter. Vad göra? Jag tar barnen till ett annat rum för att tala stillande ord. Kramar, pussar, tröstar och uttrycker kärlek för att lugna dem.

Simson krampar i 10 minuter. Nu stängs kroppen av, sista andetaget, hjärtat slutar slå och där ligger han stilla och orörlig. Jag hör Ulrika, som är ute i hallen bredvid katten, förtvivlat säga – ”Han är död. Han andas inte längre”. Barnen hör också och börjar gråta. En surrealistisk känsla. Hur kunde det hända? Ingens fel. Bara en hemsk olycka. Så plötsligt. Han som några minuter innan sprang omkring och busade. Nyfiket låg i bakhåll för att snabbt gå till attack när någonting rörde på sig. Fullt fokuserad på sin lek utan några bekymmer. Fylld med energi och livsglädje som på ett ögonblick släcktes.

Det var ju mors dag. Förväntansfullhet inför en fin dag bland familj och vänner. Helt enkelt många ting att se fram emot. Abrupt försvinner de känslorna och ersätts i stället med tårar, sorg och saknad.

Ulrikas svägerska, som är djursjukvårdare, kommer till oss i ilfart bara minuter senare. Trolig dödsorsak konstateras.

Kvällen innan fick Simson ta sina första steg utomhus. Första och samtidigt och det sista grässtrået äts. Lite ovant att få tag på med munnen, men efter några gånger börjar han förstå tekniken. Någonting flyger lågt i luften och tassen höjs instinktivt för att försöka greppa tag. Försiktigt med skakande ben, men ändå nyfiket, tassar han omkring och utforskar en halv kvadrat blomrabatt. Lite jord fastnar under trampdynan som snabbt skakas av och slickas ren. I bakgrunden som kontrast, rullar hunden Bamse oaktsamt runt i gräset och biter på en boll. Simsons öron rör sig åt alla håll nyfiket på alla nya ljud som han aldrig förut hört. Nosen upp i vädret för att dofta på blommorna lite högre upp. Plötsligt några snabba skutt när hunden Bamse närmar sig och sedan energiskt och lite oaktsamt slickar honom i ansiktet – som hundar gör. Två framtassar som lite försiktigt börjar leka med hundens nos. Ett spinnande ljud börjar höras. Ett kvitto på att harmoni och vänskap börjat växa fram dem emellan. Positiv respekt för varandras olikheter som äntligen efter lite kämpande börjat ta form. Jag sitter på trappan och bara njuter av det jag ser. Ulrika sätter sig bredvid mig och tillsammans tittar vi på dem när de jagar varandra och livet känns underbart. En aning kylig vind sveper förbi. Solen syns fortfarande, men börjar strax försvinna bakom träden. Både hund och katt hoppar inomhus och fortsätter sin lek. Senare på kvällen får han ett ryck. Springer snabbt uppför trappan till vardagsrummet, upp på soffan, upp i Ulrikas knä och ger henne en puss med sin fuktiga nos och hoppar sedan ner på golvet igen. Allt inom loppet av några sekunder. Vi skrattar gott åt hans spontanitet. Så typiskt honom. Som om han hade sagt ”tack för allt ni gör för mig”.

Och nu är Simson borta. Hunden letar efter sin lekkamrat och flockmedlem. Försöker nosa och hitta. Lägger sig sorgset med hakan i golvet. Ser våra tårar, uppfattar vad vi känner och börjar förstå vad som har hänt. Tar ändå då och då korta rundor i huset i hopp om att ändå hitta sin kompis, men återvänder sedan tillbaka och suckar.

Allt planerat bleknar i jämförelse. Snabbt och nästan självklart beslut tas om att stanna hemma hela dagen för att ge oss själva och barnen lite tid att sörja. Ägna dagen åt att begrava och minnas Simson.

Många av personlighetsdragen var gemensamt med alla kattungar, men också en del som uttryckte honom som individ och egen person. Han tyckte om att vara med oss. Följde med överallt. Var en del av familjen precis som en hund (inte så vanligt ens för kattungar). Lätt till ett spinnande.

En liten katt som nu lämnar ett stort tomrum efter sig.

Vi begravde honom när det hade lugnat sig lite hemma. En fin stund tillsammans som familj. Barnen plockade lite gräs och blommor och lade det i graven. Några ord från var och en till Simson. En kort stund för att tala om livet efter döden. Ingen tvekan om att livet fortsätter på en långt bättre plats. En stor och djupgående tröst som inte sviker. En bön av stor tacksamhet för att vi fått ha Simson hos oss uppsändes med darrande röst. Sedan hem med tunga steg av saknad. Aron brast i gråt igen precis när vi skulle gå in genom dörren. Han tittade upp mot himlen och sade att han saknar Simson som är där uppe nu.

Det som gör det hela så jobbigt är att allt hände så snabbt och så traumatiskt. William är fortfarande lite för liten för att helt och hållet förstå innebörden i det hela. Aron däremot funderar mycket och visar det. Flera gånger under dagen brast han ut i storgråt av ren sorg och sade – ”Jag älskar Simson”, ”Jag saknar honom så mycket”. Som förälder är det hjärtskärande att se sitt barn så ledsen och förkrossad. I detta finns samtidigt en fin möjlighet för ett barn att se att även mamma och pappa gråter ibland så tårarna sprutar och att det är OK att känna och reagera så. Också att ett barn förstår att det ibland är nödvändigt att uttrycka genom ord och känslor vad man går igenom så att man kan bearbeta det på ett bra sätt och också på så vis finna styrka från varandra.

Vi kände alla behov av att vara tillsammans mycket och bara prata. Många kramar och pussar utdelades. Barnen lekte på kvällen att alla deras gosedjur slog sig. Alla bröt också nacken – det var de väldigt noga med. Deras sätt att genom leken få ut känslorna. Jag nattade Aron på kvällen och vi talade om det vi gått igenom under dagen. Han sade att han ska måla Simson på dagis så att vi kan ha en bild på honom hemma nu när han är uppe i ”katthimlen”. Jag sade att det är en bra idé. Vi upplyste kort dagispersonalen i morse om vad som hänt så att de är beredda på att barnen med stor sannolikhet kommer att måla teckningar och att det kan finnas inslag av en hel del blod också (katten fick nämligen också kraftig blödning i samband med att han slog sig). Vi följer barnens reaktioner så att de kan bearbeta färdigt. Det är naturligtvis traumatiskt för oss vuxna också med tanke på hur det gick till. Han kommer att finnas i våra tankar och hjärtan lång tid framöver. Ett fotografi kommer att ramas in till minne av Simson. Även som en påminnelse om att livet är skört och att det gäller att ta vara på den tid vi har. Vare sig det är 13 veckor eller 100+ år. Livet är till för att levas väl, som Simson lärt oss.