Simson krampar i 10 minuter. Nu stängs kroppen av, sista andetaget, hjärtat slutar slå och där ligger han stilla och orörlig. Jag hör Ulrika, som är ute i hallen bredvid katten, förtvivlat säga – ”Han är död. Han andas inte längre”. Barnen hör också och börjar gråta. En surrealistisk känsla. Hur kunde det hända? Ingens fel. Bara en hemsk olycka. Så plötsligt. Han som några minuter innan sprang omkring och busade. Nyfiket låg i bakhåll för att snabbt gå till attack när någonting rörde på sig. Fullt fokuserad på sin lek utan några bekymmer. Fylld med energi och livsglädje som på ett ögonblick släcktes.

Det var ju mors dag. Förväntansfullhet inför en fin dag bland familj och vänner. Helt enkelt många ting att se fram emot. Abrupt försvinner de känslorna och ersätts i stället med tårar, sorg och saknad.

Ulrikas svägerska, som är djursjukvårdare, kommer till oss i ilfart bara minuter senare. Trolig dödsorsak konstateras.

Kvällen innan fick Simson ta sina första steg utomhus. Första och samtidigt och det sista grässtrået äts. Lite ovant att få tag på med munnen, men efter några gånger börjar han förstå tekniken. Någonting flyger lågt i luften och tassen höjs instinktivt för att försöka greppa tag. Försiktigt med skakande ben, men ändå nyfiket, tassar han omkring och utforskar en halv kvadrat blomrabatt. Lite jord fastnar under trampdynan som snabbt skakas av och slickas ren. I bakgrunden som kontrast, rullar hunden Bamse oaktsamt runt i gräset och biter på en boll. Simsons öron rör sig åt alla håll nyfiket på alla nya ljud som han aldrig förut hört. Nosen upp i vädret för att dofta på blommorna lite högre upp. Plötsligt några snabba skutt när hunden Bamse närmar sig och sedan energiskt och lite oaktsamt slickar honom i ansiktet – som hundar gör. Två framtassar som lite försiktigt börjar leka med hundens nos. Ett spinnande ljud börjar höras. Ett kvitto på att harmoni och vänskap börjat växa fram dem emellan. Positiv respekt för varandras olikheter som äntligen efter lite kämpande börjat ta form. Jag sitter på trappan och bara njuter av det jag ser. Ulrika sätter sig bredvid mig och tillsammans tittar vi på dem när de jagar varandra och livet känns underbart. En aning kylig vind sveper förbi. Solen syns fortfarande, men börjar strax försvinna bakom träden. Både hund och katt hoppar inomhus och fortsätter sin lek. Senare på kvällen får han ett ryck. Springer snabbt uppför trappan till vardagsrummet, upp på soffan, upp i Ulrikas knä och ger henne en puss med sin fuktiga nos och hoppar sedan ner på golvet igen. Allt inom loppet av några sekunder. Vi skrattar gott åt hans spontanitet. Så typiskt honom. Som om han hade sagt ”tack för allt ni gör för mig”.

Och nu är Simson borta. Hunden letar efter sin lekkamrat och flockmedlem. Försöker nosa och hitta. Lägger sig sorgset med hakan i golvet. Ser våra tårar, uppfattar vad vi känner och börjar förstå vad som har hänt. Tar ändå då och då korta rundor i huset i hopp om att ändå hitta sin kompis, men återvänder sedan tillbaka och suckar.

Allt planerat bleknar i jämförelse. Snabbt och nästan självklart beslut tas om att stanna hemma hela dagen för att ge oss själva och barnen lite tid att sörja. Ägna dagen åt att begrava och minnas Simson.

Många av personlighetsdragen var gemensamt med alla kattungar, men också en del som uttryckte honom som individ och egen person. Han tyckte om att vara med oss. Följde med överallt. Var en del av familjen precis som en hund (inte så vanligt ens för kattungar). Lätt till ett spinnande.

En liten katt som nu lämnar ett stort tomrum efter sig.

Vi begravde honom när det hade lugnat sig lite hemma. En fin stund tillsammans som familj. Barnen plockade lite gräs och blommor och lade det i graven. Några ord från var och en till Simson. En kort stund för att tala om livet efter döden. Ingen tvekan om att livet fortsätter på en långt bättre plats. En stor och djupgående tröst som inte sviker. En bön av stor tacksamhet för att vi fått ha Simson hos oss uppsändes med darrande röst. Sedan hem med tunga steg av saknad. Aron brast i gråt igen precis när vi skulle gå in genom dörren. Han tittade upp mot himlen och sade att han saknar Simson som är där uppe nu.

Det som gör det hela så jobbigt är att allt hände så snabbt och så traumatiskt. William är fortfarande lite för liten för att helt och hållet förstå innebörden i det hela. Aron däremot funderar mycket och visar det. Flera gånger under dagen brast han ut i storgråt av ren sorg och sade – ”Jag älskar Simson”, ”Jag saknar honom så mycket”. Som förälder är det hjärtskärande att se sitt barn så ledsen och förkrossad. I detta finns samtidigt en fin möjlighet för ett barn att se att även mamma och pappa gråter ibland så tårarna sprutar och att det är OK att känna och reagera så. Också att ett barn förstår att det ibland är nödvändigt att uttrycka genom ord och känslor vad man går igenom så att man kan bearbeta det på ett bra sätt och också på så vis finna styrka från varandra.

Vi kände alla behov av att vara tillsammans mycket och bara prata. Många kramar och pussar utdelades. Barnen lekte på kvällen att alla deras gosedjur slog sig. Alla bröt också nacken – det var de väldigt noga med. Deras sätt att genom leken få ut känslorna. Jag nattade Aron på kvällen och vi talade om det vi gått igenom under dagen. Han sade att han ska måla Simson på dagis så att vi kan ha en bild på honom hemma nu när han är uppe i ”katthimlen”. Jag sade att det är en bra idé. Vi upplyste kort dagispersonalen i morse om vad som hänt så att de är beredda på att barnen med stor sannolikhet kommer att måla teckningar och att det kan finnas inslag av en hel del blod också (katten fick nämligen också kraftig blödning i samband med att han slog sig). Vi följer barnens reaktioner så att de kan bearbeta färdigt. Det är naturligtvis traumatiskt för oss vuxna också med tanke på hur det gick till. Han kommer att finnas i våra tankar och hjärtan lång tid framöver. Ett fotografi kommer att ramas in till minne av Simson. Även som en påminnelse om att livet är skört och att det gäller att ta vara på den tid vi har. Vare sig det är 13 veckor eller 100+ år. Livet är till för att levas väl, som Simson lärt oss.

I måndags hade vi hemafton. Barnen börjar bli så stora att de är med och planerar kvällen. Vi brukar ha ett litet budskap av andlig natur. Pojkarna är ivriga och vill gärna själva förbereda någon tanke, vilket är mycket uppskattat. Lekar, aktiviteter och någonting gott att äta är också stående inslag.

I tisdags hade vi middagsgäster hemma.

På onsdag morgon hade vi ett frukostmöte på arbetet. Nya system och funktioner för DNS-hantering presenterades så att vi skulle få en uppfattning om hur den biten kommer att hanteras i framtiden. På kvällen hade jag dubbelbokat mig. Inte alltför ovanligt då vi ibland missar att synka våra olika kalendrar. Jag prioriterade ett möte för föräldrar och barn på Arons skola som han ska börja på till hösten. Rundvandring, allmän information och möjlighet att ställa frågor stod på agendan. Viktigt att engagera sig i barnens utveckling. Vad skulle kunna vara viktigare än det?

Igår (torsdag) blev en lång dag. En arbetsdag som var fullspäckad med ärenden. Sedan en tämligen intressant kväll. Vi hade ett samordningsmöte för biskopsråd. Jag var inbjuden i egenskap av mitt ämbete. Temat för kvällen var kyrkans familjeservice. Under kvällen inriktades fokuset på temat “beroende”. Ett par experter, varav en tillresande från Frankfurt, inom ämnet föreläste om hjärnans förändringar vid beroende. Samtidigt som det är väldigt intressant så är det också väldigt skrämmande. I det samhälle vi lever i så ökar olika slags beroenden lavinartat. Det finns naturligtvis sätt att rädda människor ur detta. Det var vad kvällen handlade om. Många är i behov av hjälp. Skickar här en länk till familjeservice. Där finns mycket matnyttig information för den som vill veta mer om det. Organisationen är under uppbyggnad i Sverige.

Ikväll (fredag) tar en god vän examen och är därmed sjuksköterska. En liten fest för närmsta familjen och vännerna på Manana. En mycket trevlig liten restaurang som kan rekommenderas varmt. Ser fram emot, förutom sällskapet, den goda maten. Barnvakt är ordnat till och med över natten så det blir ett tillfälle för Ulrika och mig att få lite tid för oss själva också. Återstå att se hur sen kvällen blir. Men det får inte bli alltför sent för på…

…lördag har vi barnkalas för Aron som fyllde 6 år häromdagen. En hel del att förbereda inför det. Dessutom så utnyttjas lördagarna också till att handla och göra annat som man annars inte hinner med under veckan. Också förberedelser inför söndagens tal och lektioner behöver prioriteras.

Söndag är mors dag. Ett tillfälle att fira alla kvinnor och mödrar. Ett tillfälle att lite extra uppmärksamma och reflektera över hur mycket Ulrika gör för familjen. En mor uppfyller så många roller att det vore omöjligt att nämna dem alla. Jag har tal i kyrkan om ämnet moderskap. Eftersom jag av naturliga skäl själv inte har någon erfarenhet av det så kommer det mesta att handla om de mödrar (Ulrika, min egen mor, syster etc.) omkring mig som gör skillnad.

Vi fick fantastisk hjälp av familj och vänner både i Göteborg och i Borås. Vi är i full gång med inredning, målning och annat för att skapa det hem vi vill ha. Av naturliga skäl står massvis med flyttlådor ouppackade och väntar på att rummen ska bli färdiga. Det har ägnats åtskilliga timmar åt att lacka kvisthål i tak, grundmåla och ytterligare täckmålning. Resultatet har blivit över förväntan.

Mitt i allt har hunden också lyckats bli huggormsbiten. Ett besök hos veterinären och stark medicin har fått honom att tillfriskna. Familjen har också fått utökning i form av en kattunge på 12 veckor. Arbetet med att introducera dem för varandra och få dem att leva sida vid sida pågår.

Vi går också i väntans tider. Beräknad nedkomst är i mitten av oktober.

Med andra ord rullar livet vidare med nya positiva händelser och även utmaningar. Det härliga med livet är att man fortsätter att utvecklas genom förändringar.

Det har blivit en del OS-tittande också. Kan inte låta bli. Sveriges framgångar är glädjande att se. Fantastiska talanger som äntligen får sina drömmar uppfyllda.

Februari kantas, som vanligt, av förkylningar etc. Tack och lov har det inte blivit som de senaste åren med magsjuka och andra mindre trevliga åkommor. Hoppas det blir ett trendbrott i år.

Roger out.

I morse åkte barnen och jag hem till Göteborg. Ulrika är kvar i Borås för att assistera sin mor med genomförandet av “öppet hus” då vänner och bekanta har möjlighet att gratulera födelsedagsbarnet.

Jag passade på att handla de sista julklapparna under eftermiddagen.

Det börjar så smått tystna här hemma. Snart sover pojkarna. En lugn stund för mig själv. Kanske läsa någon bra bok eller bara sitta och njuta till lite juljazz? Det ena behöver inte utesluta det andra.

Lite blandade känslor är det allt att lämna sin hemstad Göteborg. Lite längre ifrån min familj, men desto närmare Ulrikas. Beslutet är rätt och det finns inga tvivel om att det kommer att bli bra. Huspriserna är också helt andra utanför storstaden. Helt klart får man mycket hus och tomtmark för pengarna.

Mycket ska sorteras, packas och förberedas. Vi tänker njuta av julen till fullo. Sedan startar förberedelserna inför 1:a april (tillträdesdagen).

Konstaterar att tiden rusar förbi. Snart dags att tända adventsljusen och förbereda inför julen. Vart tog höstmånaderna vägen? Familjen, arbetet, kyrkan och allt annat upptar så gott som all vaken tid.

Under sommaren har jag i alla fall hunnit ägna en liten tanke åt bloggen genom att ge det ett litet ansiktslyft. Tack vare programmet “Artisteer” har jag själv designat sidan som den ser ut nu. En del detaljer behöver justeras.

Länk till bildspelet: Sommaren 2008

Bilder från semestern utlovas inom kort. Troligtvis i form av ett bildspel. Blogginläggen kommer också att betydligt tätare än de varit det senaste halvåret. Alltför mycket har hänt under de senaste månaderna för att ens försöka mig på en sammanfattning.